Death cross i S&P 500: Vad säger historiken egentligen?

S&P 500 har nyligen bildat ett så kallat ”death cross” – när 50-dagars glidande medelvärde korsar under 200-dagars medelvärde. Detta tekniska mönster får ofta stor uppmärksamhet i media och tolkas som en varningssignal om en potentiell björnmarknad. Men historiska data visar att denna signal inte alltid är så skrämmande som den låter.​ 

Här ser vi exempel på ett par dödskors i S&P 500.

Att skilja på brus och signal

Som systematisk investerare är det viktigt att skilja på vad som låter bra i media, åsikter från gurus på sociala medier och vad som faktiskt fungerar i praktiken. Det är inte alltid enkelt – särskilt om man saknar verktygen, erfarenheten eller en tydlig strategi att luta sig mot.

Death cross tillhör den första kategorin – en signal som är lätt att förstå och bygga rubriker kring, men som inte ger något statistiskt försprång.

Backtest Death Cross

Låt oss backtesta signalen!

[optin-monster-inline slug=”mfa8kdczghwqn2uz26z0″]

Sedan slutet av 90-talet har en strategi som agerat på death cross (då MA-50 korsar MA-200 uppifrån) och golden cross (då MA-50 korsar MA-200 underifrån) haft en Sharpe-kvot på 0,49 – jämfört med 0,30 för en ren köp-och-behåll-strategi. Den maximala nedgången har varit -34 %, vilket kan jämföras med -57 % för S&P 500.

Statistiken ser alltså något bättre ut än för köp-och-behåll, främst tack vare att strategin stod utanför två större björnmarknader: IT-kraschen och finanskrisen. Men efter finanskrisen har strategin underpresterat index, då säljsignaler ofta sammanfallit med bottnar i S&P 500.

Slutsats

Sammanfattningsvis finns det ingen anledning att låta sig skrämmas av en death cross-signal. Visst är det positivt att strategin stod utanför två längre björnmarknader – men det gör alla signaler som fångar upp långsiktiga trender. Med en Sharpe-kvot på endast 0,49 vet vi att det finns betydligt bättre metoder för att hantera risk och tajming.